H

[Haikuliknande treradingar]

Korpens svarta svarta revor i det tomma

förklarar himmelen där annars

ingenting ger himmelen dess blåa färg

En morgon vaknade helt ny

fann färsk nåd i de tunnaste av trådar 

spunna utav nattens gömda tårar

En karusell av tomma blickar

på livets Tivoli

en glömd orkester spelar falska minnen

när barnen ramlat av

Men långt innan jag börjar gråta

kommer skrattet till slut över livet

över allt 

Nån gång något år senare förstod vi

att inget av det vi lärt oss

var användbart i denna värld

Våra vilsna försök i det yttersta 

våra händer snuddar livet 

av varandra 

En månskensnatt i silver skuren

spände vi oss i blinda segel från en väv

av hemlöshet

Vilse i din honungspäls

den första raden i den bön som 

det blinda bi jag blivit ber och ber igen

Vi flög så högt över ärren

av barndomens brott

men nån gång måste vi ha landat

I kroppens värme

blir jag ett moln i lodjurspäls

det tillitsfulla djur jag alltid velat vara 

Vi vet att ingen vet

men utan vackra gissningar

blir allting alltför svårt

Skapelsen, först kom en ton

i dess vibrationer möttes molekyler 

dansade ett liv

Tillsammans sjunger vi vår enkla visa

i begynnelsen 

av tiden

Gud är bara vår obändiga jävla längtan

efter en sträv ordning

i ett gnistrande kaos

Vi lever i en lyckligare tid

där änglar bryr sig om

att drunkna

FullSizeRender_edited.jpg