H
[Haikuliknande treradingar]
Korpens svarta svarta revor i det tomma
förklarar himmelen där annars
ingenting ger himmelen dess blåa färg
En morgon vaknade helt ny
fann färsk nåd i de tunnaste av trådar
spunna utav nattens gömda tårar
En karusell av tomma blickar
på livets Tivoli
en glömd orkester spelar falska minnen
när barnen ramlat av
Men långt innan jag börjar gråta
kommer skrattet till slut över livet
över allt
Nån gång något år senare förstod vi
att inget av det vi lärt oss
var användbart i denna värld
Våra vilsna försök i det yttersta
våra händer snuddar livet
av varandra
Du har rätt att vandra vilse lilla Tuva
Och bära hela livet själv
men lyssna noga:någon vill dig mer
En månskensnatt i silver skuren
spände vi oss i blinda segel från en väv
av hemlöshet
Vilse i din honungspäls
den första raden i den bön som
det blinda bi jag blivit ber och ber igen
Vi flög så högt över ärren
av barndomens brott
men nån gång måste vi ha landat
I kroppens värme
blir jag ett moln i lodjurspäls
det tillitsfulla djur jag alltid velat vara
Vi vet att ingen vet
men utan vackra gissningar
blir allting alltför svårt
Skapelsen, först kom en ton
i dess vibrationer möttes molekyler
dansade ett liv
Tillsammans sjunger vi vår enkla visa
i begynnelsen
av tiden
Gud är bara vår obändiga jävla längtan
efter en sträv ordning
i ett gnistrande kaos
Vi lever i en lyckligare tid
där änglar bryr sig om
att drunkna
