Hösten kommer 

 

Vildvinsbersåernas rustning falnar

efterlämnandes en rå ensamhet

förklädd i sepia

​

En ensam humla surrar efter sanningen

i världshistoriens meningslöshet,

och ingenting, ingenting kan ha ett högre

värde

Men vi tror ändå

för utanför de obotbaras kyrka hängs var morgon ny färsk nåd upp på tunna trådar

spunna utav nattens glömda tårar

​

Och vi vi är regnet som ännu inte fallit,

inte fallit än