TACK

​

I början av december, en vecka senare har vi åkt tillbaka till det vi kallar vårt vanliga liv. Inte så sällan blir vi väldigt förvånade över hur vi lever våra liv, vad vi utsätter oss för. Och se hur svårt det är att vardagen få in den enkelhet vi kunde njuta av under veckan på Berget.
Men om jag bara lyckas få in en enda ny vana, och ett lite vänligare förhållningssätt till mig själv och mitt liv, så var resan värd sitt pris i tid och pengar.

Om ett frö blev satt, och om jag sen vattnar det i min slarviga trädgård, så kan något nytt växa. Så kan jag långsamt vecklas ut, mot att bli mig själv. En människa. Bland människor.
 

​

​

I vardagens enklaste 

I vardagens enklaste vrår 

tar jag av mig allt viktigt 

plagg efter plagg

men behåller min kropp

som en skälvande väg

som aldrig går över.

I vardagens enklaste möte

vecklas du ut

och du lyser

föder mig närmare

så nära det går.

I vardagens enklaste rum

en trappa upp

växer ett vii

viskar ett vi:"Vi !"

i trots och förtvivlan

över allt som går sönder

och faller itu.

I vardagens slarviga spegel

ser du en tokkort sekund 

dig själv

precis som du är

när du blir.

I vardagens enklaste vrå

planterat en Gud utan namn

ett frö.

Jag vill verkligen tacka oss alla, tacka er som följde mig och Sofia på resan, årets
This Being Human-retreat.
De senaste sju åren har vi varit ett litet gäng som åkt upp till Berget i slutet av November.

Vi har åkt dit med oss själva för att finna oss själva, 

för att återhämta oss,
för att få vara med oss själva,
för att hitta fokus och balans ,
för att få vara i skogen,
för att få uppleva tystnad.

​

​

​

Ja jag är extra tacksam mot er som var med på denna resa, dels för att det var min sista This Being Human Bergetretreat, och dels för att ni gav så mycket, av er själva, åt er själva, åt oss andra, under veckan . Många skratt, många tårar, många kloka ord och mycket ännu klokare tystnad.

Jag är också väldigt tacksam mot kommuniteten på Berget som tar emot oss med så mycket kärlek och värme. Som ser till att allt finns på plats , från värmeljus och varmt tevatten kl 06 på morgonen, via mat och fika och till att det finns ved till elden som brinner för kvällssagan .

Och ett tack i starkaste kärlek till Sofia,
för att vi fick hålla denna kurs tillsammans,
och att vår resa fortsätter, tillsammans.
Och att du berättade för oss att du just på den här kursen för sex år sen hittade tillbaka till din kropp och din rörelseglädje, bland alla fallna träd i skogen på Berget.
Och att du fick en ingivelse att låta oss röra oss i skogen, krypa runt i den blöta novembermossan, kliva över,klättra under träd,hålla balansen på stubbar, hitta kottar, svinga pinnar, krama träd, stabila träd som aldrig avvisar, prata med träd.
Viska oss tillbaka.

​

Träningen att hålla vårt fokus, hitta våra kroppar var lika enkel som genial. Vi var många som tyckte att det var kursens viktigaste del. Så stor tack, jag är säker på att något spännande föddes i lingonriset. Och vi kommer kunna berätta för de klentrogna barnbarnen; jag var där, det är faktiskt sant!
 

Vi var dom som ( till gammelskogarnas försvar)

Vi var dom som vaknade en dag
viskade vargarna tillbaka
det var vi som hörde ugglan hur den ropade och ropade

det var vi som vågade en gång
skogen om förlåtelse
så

nästa gång skogsmaskinen kom oombedd bad att få hela skogen
så

sa vi nej

Vi var dom som sa nej- till slut

Hjärtat under veckan är ju de två tysta dagarna, och jag upphör aldrig att förvånas över tystnaden styrka.
Hur vissa av er blir lugna och samlade, går runt med ett leende på läpparna.
Hur andra tillfälligt kapsejsar, tappar fotfästet och faller . Att få vara med sig själv i två dagar , avskuren, ouppkopplad
är en ”rik” upplevelse. Och vi vet aldrig i förväg hur dagarna blir.

 

Vi söker tystnad ja,

men inte den primitiva stumma slutna tystnaden där orden skrämts på flykt
tagits tillbaka ,gett upp, där ljuden inte hoppas längre, ett rum av inte alls i
det tysta skriket av nej,

utan den öppna genomskinliga tystnaden
där orden vilar i sina möjligheter, där ljuden längtar i sitt tålamod , ett rum av
ja snart,ja nu i det tysta skrattet av ja.

Det är egentligen inte tystnad vi söker,
men,
vi söker i tystnad.

Kanske finns ett hemligt svar,
kanske finns en enkel fråga utan svar,
kanske är mitt liv mycket bättre än jag nånsin anat!

Varje år växer ett mer specifikt tema ut under kursen.

I år blev det; Berättelsen om mitt liv versus denna stund, denna sekund, nu.
Hur berättelsen om mitt liv kan färga nuet så hårt att jag blir blind och döv får allt fantastiskt som sker, just nu.

Men också att berättelsen om mitt liv skrivs just nu, skrivs om just nu.
Att det finns två sorters tid kronos och chairos. Kronos är det traditionella tidsbegreppet, tiden som går, minuter och dagar, för länge sen, imorgon. Tiden i Berättelsen om mitt liv.
Den andra är jacket i tidspilen när just-nu-svärdets egg möter kronos.
Så på ett plan är livet en oändlig rad chairos-svärds-hugg. Som vi kan lära oss att uppleva. Vi slipar lien, ja vi kan bli svärdets egg. Men när vi vill förstå oss.
När vi vill berätta oss , för oss själv och andra, ja då måste vi lägga ut bilderna i en viss ordning, bilderna blir en film.
Detta att bilderna inte kan ses samtidigt är det som skapar tid, kronos.

Men när vi tränar vårt naturliga fokus så vill vi uppleva , med vår kropp uppleva det som vi kanske förstår.
Sista dan tränade vi på detta.

Vi satt stilla, vi hade tagit vår plats vår kropp, vårt sittben kände kudden eller pallen. Vi var närmare varat än vanligt.
Vi satt upprätta i en vacker hållning.

Och nu försökte vi verkligen uppleva tiderna; vår kropp i svärdshuggets nu, i andetaget, i kroppens förnimmelser.
Och framför oss, framtiden, livet som kom mot oss, konkret som nästa andetag och bakom ryggen, alla gamla nedlagda andetag, allt som hänt. Vi försökte uppleva hur sekundens svärdshugg skrev oss ordlös i vår Stora Bok.
 

Berget vaknar
tidigt
denna morgon
kommer dagen

Ljusen brinner
oss
en väg
tillsammans

Vissa går
andra sitter

ingen har nån aning

ingen äger något viktigt

det är allt
allt vi har
 

Jag älskar Bergets djupa andetag, rytmen som bär oss genom dagen. 

Dropinmeditationen på morgonen, jag går upp, på Berget snoozar jag aldrig, tvekar aldrig; blir väckt går upp.

Tänder ljusen i meditationshallen, kokar te, går och sätter mig, ett litet tag ensam, sen kommer ni, var och en, med era liv, i er kropp, sen sitter vi tillsammans till det blir ljust. 

​

Jag är så tacksam
Att du varje morgon kommer

Som var och en av er som kommer
kommer du till mig

Som solens strålars värme
som den svala daggen under mina fötter
som himmlen mot min hud
du kommer

Som barnens skratt
som den lätta fjärilsvingen
som lövet faller faller snö
kommer du
kommer du till mig

Du har inget namn
du liknar ingenting
jag är så tacksam
att jag älskar dig

​

Detta var alltså den sista gången. Nu är det slut. Det är bra. Då kommer något annat.

Håll ögonen öppna så hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan du får en inbjudan om en ny resa någon annanstans. Det vi håller på med är så enkelt att det verkar krångligt. Och det är ingen religion, ingen filosofi.

Det är ingen rörelse med något särskilt mål, det gör nog tyvärr en del misstänksamma. Det är lite ledsamt när så många som jag träffar längtar och ropar efter det vi har, det vi gör, det vi inte gör. Vi försöker bara vara människor bland människor, det kan vara svårt, men finns det något riktigt alternativ. 

Om du på nått sätt kan få nån annan att åka till Berget, komma till Katarina, lyssna på en ljudfil i tre minuter så kanske det kan vara början på något nytt. Men de allra flesta kommer tacka nej, eller vanligare, jo det låter fantastiskt, men inte nu, just nu har jag inte tid.

// Tack // Ingemar

Fängelsepraktika

Jag vet inte vägen ut ut fängelset, tyvärr
Jag har några råd om hur du kan städa cellen
För er som utan dessa råd i er förtvivlans styrka skulle öppnat gallerfönstret ,glidit ut i natten
är jag måhända en förrädare
men du kunde också slutat lyssna
ansvaret för ditt liv är alltid ditt

Och det är också mörkt därute , inga lyktor lyser längre det ser rätt ensamt ut

Jag har inte hittat vägen hem, jag har kämpat, jag har letat
men bara funnit vilse
men jag vet en del om hemlöshet
och hur man i hemlöshet kan smycka redet.

Det kan bli riktigt fint

Jag vet ingenting om helighet
Jag är inget helgon
Har aldrig sett ett helgon
Och kanske är min tro för svag

Men jag kan limma trasigt glas
Jag kan foga samman det som gått
sönder.
Skarvarna syns väldigt tydligt.
Det tycker jag är fint

Ja om du tror det vore en god idé att vi skulle mötas
så sitter jag på handlarens trapp
När du fått tid
När du har handlat färdigt
Ja jag förstår att det kan dröja

Och om du ändå går och handlar köp med
dig ett par kängor storlek 45

Jag har hittat lappen som jag tappatJag kan läsa för dig, men det var inget särkilt. Det var bara ord.

Vi kan gå och fika

Jag vet ett ställe som slutat stänga
Budha rostar kaffet

Ta min hand Det finns en väg
som vi kan gå.